Logen Wirdar borde aldrig heta Wirdar!

Det folkslag som i historiens gryning bodde i trakterna kring Växjö kallades för virdar, om vilka vi i dag ha knapphändiga upplysningar. I sin roman ”Röde Orm” har Frans G Bengtsson beskrivit detta folk utifrån hur skåningar och göingar såg dem:
” …De hade rakade hakor, långt läppskägg som hängde ned på båda sidor om munnen, liknöjda ögon och korthet i sitt tal. Det sades bland grannar att högmodet i deras skick kom sig av att de styrdes av kvinnor och inte vill låtsas om detta inför främlingar…”.

Men dessa virdar bodde i Värend och alls icke i folklandet Finnveden runt Bolmen. En del av Finnveden kallades för Sunnerbo och det är i det gamla häradet som Ljungby och logen Wirdar idag finns. Varför de goda Ljungbyborna skulle drabbas av namnet Wirdar när logen invigdes söndagen den 18 april 1920 är alltså inte klarlagt.

Som alla nyinstiftade loger förde Wirdar förmodligen en blygsam tillvaro under de första åren av sin verksamhet. Man höll till på det dåvarande Stora Hotellet på Storgatan. Vid varje möte måste möteslokalen iordningställas och avvecklas och antalet bröder var inte överväldigande.

1936 upphöjdes Ljungby till stad, en av rikets mindre men ingalunda den minsta. Wirdars verksamhet flyttade från hotellet till hyrda lokaler i en av stadens nybyggda fastigheter. För första gången byggdes en egen permanent möteslokal och därmed fick det rituella arbetet en betydligt värdigare inramning. Antalet bröder ökade och möteslokal och övriga lokaler fick två gånger byggas om och till. Nackdelen med dessa lokaler var att de låg tre trappor upp i ett hus utan hiss och uttrycket ”att gå på vinden” som omskrivning för att delta i ett möte, innebar en för äldre bröder mödosam vandring i dessa trappor.

Efter flera års planerande och diskuterande kunde Wirdar 1989 inköpa en nedsliten fastighet på Olofsgatan vid Lagaån. I direkt anslutning till den existerande fastigheten byggdes en ny möteslokal med samma utseende och utformning som den gamla. Samtliga bröder engagerades i detta ombyggnadsarbete och det blev en period i Wirdars historia som på ett speciellt sätt svetsade bröderna samman.

Druidgården blev en vacker, rymlig och ändamålsenlig byggnad och möteslokalen med väggarnas målningar av Ragnar Person från 1936 ger ett imponerande intryck. Byggnaden ägs av Föreningen Druidgården och delas enbart med Birgittalogen Astrea. Sedan tillkomsten av en egen Druidgård har Wirdars verksamhet ytterligare stabiliserats under 1990-talet. F n uppgår antalet bröder till 165, antalet namn i matrikeln uppgår till 557.

Wirdar håller sorgeloge efter varje enskild avliden broder, ”Åminnelsedagen” i januari, då äldre ämbetsmän tjänstgör, ägnas åt logen Wirdars förflutna och hädangångna bröders insatser i druidiska sammanhang. Vårterminen avslutas under den svävande rubriken ”Vårkänning”, och kan närmast betecknas som en traditionell skolavslutning på det gångna läsåret.

Vid de ideella inslagen, som återfinnes i den lokala arbetsordningen för året, utnyttjas främst de egna brödernas kunskaper och intresseområden. Därmed får den enskilde brodern en möjlighet att berätta om sin yrkesverksamhet eller sin hobby och det är också ett sätt att låta nya bröder presentera sig själva och sina intressen. .
Härtill kommer rent musikaliska inslag, Wirdar har under många år haft förmånen av att hålla sig med ytterst kunniga och eminenta organister.

Bröder från andra loger kan alltid känna sig välkomna till Wirdar, vi anser oss kunna njuta av god mat och dryck i efterlogen och det finns dessutom övernattningsmöjligheter i Druidgården.

I många avseenden är Wirdar en lyckligt lottad loge. Rekryteringen av nya bröder har inte vållat större problem men bedöms också vara en viktig detalj för att motverka snedfördelning i medelåldern bland bröder. F n är åldersskillnaden mellan yngste och äldste broder 60 år(!), särskilt uppmuntrande är att nya yngre bröder med så stort intresse omfattar verksamheten.
Högmod över den egna förträffligheten är dock en av dödssynderna och Wirdars fortsatta positiva utveckling som en aktivt verkande loge inom FGDO innebär dock brödernas och ämbetsmännens fortsatta engagemang och intresse på alla nivåer. Förutsättningarna för detta förefaller dock i dag vara goda.

Henrik Enander

©2008